lyckorus

blundar och känner mitt hjärta slå så snabbt så snabbt
ett sött gift som sprids genom mina ådror
ut i hela min kropp
vid varje hjärtslag
en känsla som sprids ända ut till fingertopparna
som en stöt
en sorts värme
en pirrande känsla
ett lyckorus som förvandlas till ett leende på mina läppar
förvandlar mina ord till en lätt viskning
men vad är ord när en känsla är så mycket större?
vad är ord när en blick betyder så mycket mer?
vad betyder alla andra människor på denna jord när du är allt jag ser?

Feber

Min kärlek är varm
Varmare än ditt leende och stundens hetta
Mina fingertoppar är kalla
Mitt hjärtas värme räcker inte till
Handen på hjärtat
Jag vill jag vill jag vill
Mina fingertoppar är kalla
De söker efter värme
Söker efter dig

-

Följ min blogg med Bloglovin

och så var det ju allt jag vill göra men aldrig gör

känner min puls med fingertopparna mot halsen
försöker skapa en mental bild av hur blodet pumpas genom mina ådror
runt runt runt
om och om igen
det är det som håller mig uppe
jag är vid liv
men jag lever inte

"perfection"

lager på lager som en mask, en förvandling
gör om dig till vad de vill att du är
lär dig manuset utantill, varenda handling

som en robot, en felfri maskin
bort med kött och blod
vill man vara fin får man lida pin

2012-07-23

kroppen känns matt
händerna skakar
hjärtat bultar
världen snurrar
det känns som om jag sprungit ett maratonlopp
fastän det enda som rusat iväg är mina tankar

fjärilskyssar

De ligger på rygg brevid varandra intrasslade i vita lakan. Halvtomma tekoppar står på det lilla nattusbordet tillsammans med en drömbok. Kläder ligger i högar på golvet. Han snuddar vid hennes sommarhud, drar försiktigt fingertopparna över hennes arm, hennes axel, hennes nyckelben.

"Vad gör du?"

Hon kollar nyfiket på honom och hans blick vilar fortfarande på hennes nyckelben när han svarar.

"Följer mönstret av levefläckarna. Och så har du fräknar överallt."

"Jag vet, jag är alldeles prickig."

"Det är fint."

Han fortsätter leta mönster i hennes hy, drar linjer till egna stjärntecken mellan hennes fräknar. Hon tänker att det inte alls är fint, att hon inte alls är fin, att han är alldeles för fin för henne. Hon drar sig närmre honom, vilar huvudet vid slutet av hans nacke och mumlar ord mot hans axel.

"Du är fin."

Hans fingrar stannar vid ett födelsemärke på hennes nacke, ett som ser ut som ett litet hjärta. Där placerar han en fjäderlätt kyss. Hon fnittrar till vid den lätta beröringen, utandningen från hennes läppar mot hans axel skapar små knottror på hans hud.

"Du har ett hjärta där, ett pyttelitet."

"Det har jag aldrig sett förut. Undrar om jag alltid haft det?"

"Kanske. Eller så fick du det av mig."

confessions

ibland så snuddar mina tankar vid dig
fastän jag slår bort det efter en millisekund så känns det som en evihet
och jag hatar det

vissa dagar så ser jag ärren lika tydligt som om det vore igår dom var sår
sår från kriget med mig själv
kriget som jag vunnit för stunden men som gång på gång är så nära på att tas upp igen
ärren har bleknat för andras blickar men inte för min
och jag hatar det

mitt i en varm sommardag då skratten bubblar och leendet skiner lika klart som solen
så lyckas ändå kylan smyga sig på ibland
mörka tankar lyckas få en plats i ljuset
och från ingenstans så har leendet slocknat
och jag hatar det

hur många hjärtan går det på ett år?

hur många slag slår ett hjärta?
hur många slag klarar ett hjärta av?

tusentals klockvarv

Vaknar av att det smattrar mot fönsterrutan. Ligger kvar i sängen och gömmer mig under täcket fastän jag inte riktigt vet vad jag gömmer mig ifrån. Kroppsvärme blandas med kylan ifrån vinden som smyger sig in genom mitt öppna fönster. Drar upp täcket, men bara till över mina fräknar på näsan så att jag fortfarande kan se skyfallet utanför, vattendroppar som ser så sköra ut när de möter den hårda asfalten.
Det känns konstigt att inte ha några tårar som jag vill gömma i regnet.
Tankarna vandrar fritt utan att möta hårda kanter. Det onda gör inte så ont längre, tanken snuddar vid det och går sedan vidare. Det kanske är sant att tiden läker alla sår, för de hårda kanterna har slipats bort.

en plus en är lika med en

Trots stjärnorna som lyser på sommarhimlen så är natten mörk.
Det är två par fötter som går med sakta steg på trottoarens svarta asfalt. Två par ögon som flackar med sina blickar. Två hjärtan som slår extra slag när två händer snuddar vid varandra. Det är hon och han som går brevid varandra på den annars ensamma trottoaren. Och det är två munnar som försöker hitta rätt ord att säga. Himlen är för mörk och natten är för tyst. Det är två personer som aldrig annars har svårt att hitta ord att lägga på sina läppar.
Tillslut, bland molnen av tankar och känslor, så hittar hon dom.

"Varför kan du inte säga det till mig?"

Han, som också letar bland molnen av tankar och känslor, får en rynka av förvåning i sin panna.

"Säga vad?"

Hon hör förvåningen i hans röst och förstår att det inte är över själva frågan, utan över att hon ställde den. För detta är inget nytt, detta är något de båda har delat för många nätter utan att låta det komma till ytan. Och nu känner hon hur orden bubblar upp ur hennes strupe. Dom flyter upp till ytan snabbare än vad hon tänk sig och innan hon riktigt förstår det själv så har orden lämnat hennes mun.

"Att du vill vara min."

Svaret som han redan visste men som han inte var beredd på att höra ringer i hans öron. Det har varit hon och han i flera sommardagar och flera sommarnätter. Och alla dagar och alla nätter har han velat säga samma sak. Samma ord har hela tiden velat rymma från hans läppar.
Förutom nu.

När han inte svarar känner hon hur orden fortsätter lämna hennes läppar, inget stoppar henne nu.

"Och att du vill att jag är din."

Hans läppar känns plötsligt torra. Asfalten verkar plötsligt försvinna alldeles för snabbt bakom hans långsamma steg. Det får inte ta slut. Vägskälet där dom ska skiljas åt får inte komma än, för hans långsamma steg är snabbare än sökandet efter dem rätta orden.

Hon väntar.
Hon slits mellan att vilja drunkna och att vilja komma upp till ytan, låta fler ord bubbla upp genom hennes strupe. När hans mjuka ord bryter tystnaden slår två hjärtan snabbt i takt.

"För att jag är rädd. För jag vet inte om du vill vara min. Eller om du vill att jag är din. Jag är rädd för att vara den som säger det först, att vara den som ger bort mina känslor. Jag är rädd för att jag ska stå där sen, tom och inte få något tillbaka."

Hans hjärta är så nära på att öppna sig nu. På något sätt så känns det som om hjärtat dras mot henne, som om hela han dras till henne. För han vill ju, han vill så mycket att hjärtat värker.

I samma stund som hans ord når hennes öron börjar hon andas igen. Hon är räddad nu, hon är vid ytan. Och hennes hjärta dras mot honom, hela hon dras till honom. För hon vill ju samma sak, hon vill så mycket att hjärtat värker. Ett leende formas på hennes läppar.

"Det är jag med. Jag är så rädd för att säga det först, rädd för att jag ska bli ensam kvar då."

Nu står hans hjärta på vid gavel och hans leende är riktat mot henne. Det hörs inte längre några steg mot asfalten, dom är framme nu där de ska gå mot olika håll. Men det gör inget, ingenting spelar någon roll förutom hon. För hon känner samma sak.
Trots det så måste han fråga.

"Så vad ska vi göra?"

För första gången sedan deras nattpromenad började så möter hon hans blick. Hon ser glädjen på hans läppar och frågan i hans ögon. Nu står de vända mot varandra, båda med ryggen mot vägen som de själva sedan ska gå. Båda vet svaret nu, svaret på frågan som de har delat alldeles för många nätter.
Trots det så svarar hon på hans fråga.

"Jag kan räkna och så säger vi det samtidigt på tre. Så behöver ingen vänta ensam på svar."

Den sköra spänningen försvinner när han brister ut i ett mjukt skratt som sekunden efter blandas med hennes.

Två hjärtan dras mot varandra. Det är två händer som nu är hand i hand. Det är två par fötter som tar steget fram och sluter mellanrummet mellan två kroppar. Det är två par ögon som inte längre letar efter svar i den andras blick. Två par läppar som möts när två munnar inte längre behöver leta efter rätt ord bland moln av tankar och känslor. När dom sedan går skilda vägar hem så är det fortfarande dom två.
Han och hon, som nu också är en.

nytt

Jag ville ha en plats där jag kan förvara mina texter, vet inte om man kallar det poesi eller berättelser eller något, och samtidigt dela det med andra, så då gjorde jag den är bloggen. Så ja, detta är ett sånt där hej det här är min nya blogg inlägg hihi. Får se hur detta går.