Snälla se mig.

Leendet som jag lägger på mina läppar känns som tusen knivhugg
och mitt egna framtvingade skratt känns som ett slag i magen.
Försöker dölja allt,
dölja mig själv
för alla
för mig själv.
Men det är svårt att dölja
att jag får svårt att andas
när jag är ensam och
blodsmaken
när jag biter mig själv i läppen
för att hindra tårarna,
att jag faller i bitar.
Det är svårt att dölja för mig själv.

Jag river
fräser,
'lämna mig ifred'.
Men jag vill inte
bli lämnad ensam.
Vill att någon ska se igenom
muren,
försvaret,
se mig.
Snälla.