Vad gör man när ångesten kryper i en
på natten när man är ensam?
Vad gör man när man bland folk känner sig ännu mer ensam
än när man är själv?

Vad gör man när varje andetag känns som det jobbigaste hittills?
När varje leende man tvingar på sina läppar
gör en äcklad av sig själv?

Vad gör man när man ständigt kastas
slits
mellan skola, plugg, familj, kompisar?
När man ständigt känner press och ett tvång?
Den jävla tvångskänslan
att man måste fortsätta
man måste
måste
måste
måste
leva.

När allt man vill är att fly från allt
gömma sig i ett stort svart hål
tills hjärtat slutar slå
tills man slutar att finnas.

Vad gör man?
Hur överlever man det?